Translate site

Historia

Stripa gruva är bearbetad sedan medeltiden. Men det är inte känt när malmen upptäcktes. I en bergmästarerelation från 1741 står det skrivet att ”Stripa jerngruva är så gammal att, ingen vet, när hon först
blifvit uppfunnen och bearbetad”
samt att ”den hafver nu i långliga tider gifvit Lindes och Ramsbergs bergslager årligen hela deras furnering av malm” .

Gruvarbetare i Stripa på 1950-talet. De tryckluftsdrivna långhålsborrarna var för sin tid mycket effektiva. Foto Lindesbergs museum

Kanske var det en tillfällighet att malmfyndigheten upptäcktes. Enligt gamla lagböcker var den i full gång under 1400-talet och försåg traktens hyttor med malm. Gruvan är belägen i Guldsmedshyttan och bara en halv kilometer från den gamla hyttan som också brukades under medeltiden. Den ursprungliga gamla Stripegruvan fick med åren flera grannar i form av utmål och anläggningar med namn som Norra- och Södra Smalgrufvan, Väggrufvan, Torggrufvan, Virkhusgrufvorna, Långgrufvan, Norrgrufvan, Mellangrufvan, Pumpgrufvan, Sörgrufvan, Ottesgrufvan m.fl. De har efterhand slagits samman till en enhet under namnet Stripa gruva

Enligt bergmästarerelationer från 1700-talet låg brytningen nere mellan åren 1634 – 1771. De största orsakerna var att gruvskogen i det närmaste tagit slut och delar av gruvorna var igenrasade. Brytningen återupptogs inte i någon större omfattning förrän 1785 då gruvorna blev utmålslagda och tillmakningsmetoden ersattes av handborrning och sprängning med krut. Utmålen delades på två gruvlag, Stripgrufvelaget med 12 delar och Ottes grufvelaget med 18 delar. De båda gruvlagen ombildades 1810 till ett bolag med namnet Stora Stripgrufvebolaget uppdelat på 42 andelar. Det ombildades 1868 till ett lottbolag med 1000 lotter med namnet Stripa Grufve Bolag. År 1873 byggdes en smalspårig järnväg mellan gruvan och Guldsmedshyttans järnvägsstation med anslutning till Guldsmedshytte bruk och en lastplats vid sjön Råsvalens strand. Den dubbelspåriga järnvägen, även kallad Rutschbanan, var ca en km lång och anlagd på ett lutande plan varpå de lastade malmvagnarna rullade från gruvan utan lokomotiv. Med hjälp av jordens dragningskraft och en wire via ett bromsspel vid banans övre ände förmådde de att dra upp ett tomvagnssätt i motsatt riktning.

Under 1800-talet bodde de flesta gruvarbetarna i byarna i och kring Guldsmedshyttan. Många hade upp till en mils färdväg till arbetet. För att höja bostadsstandarden och minska restiden för de mest utsatta uppförde bolaget under 1910 - 1940-talet en stor mängd arbetarbostäder. Dessutom medverkade företaget till byggandet av egnahemsbostäder för dem som så önskade. Under första världskriget byggdes även ett ungkarlshotell med 30 bäddar för inkvartering av extra gruvarbetare. Byggnaden brann ned i mitten av 1920-talet och ersattes med ett nytt under andra världskriget.

År 1939 övertogs bolaget av det nybildade Stripa Gruvaktiebolag med företagen Ställbergs Grufveaktiebolag, Dahlkarlshytte Aktiebolag och Sandvikens Jernverks Aktiebolag som huvudsakliga ägare. Antalet arbetare har under årens lopp varierat i takt med konjunktursvängningar. Under 1810-talet var endast 20 arbetare verksamma med brytningen. Vid sekelskiftet 1900 hade styrkan ökat till 170 st. Under andra världskriget var man uppe i närmare 300 personer. Sedan minskade antalet successivt till 100-tal under 1970-talet. Gruvdriften lades ned 1977.

Text av Lars Hagström, tidigare museichef på Lindesbergs museum

Uppdaterad: 2017-10-12